Limhamn är en stadsdel i Malmö, numera ingående i stadsområde Väster. Den har rötter som egen ort sedan 1500-talet, tidigt knuten till kalkhantering, och från 1820-talet var Limhamn ett fiskeläge, som under sent 1800-tal började omvandlas till ett industrisamhälle. Den tidigare cementtillverkningen och kalkbrytningen i Limhamns kalkbrott, som en gång utgjorde grunden för Limhamns expansion, är numera nedlagd.

Limhamn nämns första gången 1522 som Limnøhaffuen, och omnämns under 1500-talet i flera danska skrifter. Förledet lim kommer av en äldre betydelse av ordet, ”kalk” (jämför engelskans lime, ”kalk”). Från 1622 finns ett dokument som visar att tre holländare erhöll privilegium av Kristian IV att anlägga ett kalkbruk på platsen. Bruket kom att drabbas hårt av konflikterna mellan Sverige och Danmark. Genom beslut i kammarkollegium 1785 kom familjen Suell att få äganderätt till kalkbruket. Nuvarande Limhamn bebyggdes vid 1800-talets början. Först 1825 började man fiska, 1850 byggdes en skola. Fiskeläget Limhamn förvandlades under 1800-talets slut till ett betydande industri- och gruvsamhälle. 27 augusti 1886 inrättades Limhamns municipalsamhälle inom Hyllie kommun. År 1889 tillkom Malmö-Limhamns järnväg (MLJ, i folkmun kallad ”Sillabanan”), och samma år startade Skånska Cement AB en fabrik i Limhamn, vilken kom att utvecklas mycket snabbt under ledning av R.F. Berg, även kallad ”Limhamnskungen”. En stadsplan som lades ut för Limhamn 1888 stadgade att kvarteren skulle byggas efter ett rutnätsmönster enligt samtida stadsplaneringsmodell, men att större delen av husen skulle vara gathus istället för hyreskaserner. R.F. Berg var under denna tid mycket drivande personlighet inom egnahemsrörelsen som började växa fram vid denna tid, och syftet var att varje fiskare eller arbetare skulle kunna äga sin egen bostad.